Maja nickar och ser glad ut, men Lasse tittar ner på sina händer. Han gillar inte det här. Han tycker att det är besvärande att svara på en massa frågor. Han älskar att vara deckare, men att tala om sig själv och få beröm, det tycker han bara är pinsamt, men Maja verkar trivas desto bättre.
För ett par dagar sedan ringde Vallebybladet och bad att få göra en intervju. Lasse tackade nej i telefonen och sa att de tyvärr inte hade tid, men då tog Maja luren ifrån honom och sa att de gärna ställde upp på en intervju.
- Tänk på reklamen Lasse, hade hon sagt. Alla kommer att känna till LasseMajas Detektivbyrå efter att de har läst om oss i tidiningen.
För det är så, att hon och Lasse har en egen detektivbyrå, som faktiskt har varit riktigt framgångsrik på sistone. Så nu sitter det alltså en reporter från stadens tidning här på deras deckarkontor och ska skriva en artikel om LasseMajas Detektivbyrå.
- Vi har ju många gånger hört talas om, hur ni har lyckats lösa en del nästan hopplöst svåra fall, fortsätter journalisten. Har det aldrig hänt att brottslingen har kommit undan?
Maja tittar oförstående på reportern.
- Näe, säger hon efter en stunds eftertanke. Det har nog faktiskt aldrig hänt, inte som jag kan minnas i alla fall.
Maja tittar på Lasse, och då ser hon att han ler! Maja som trodde att Lasse tänkte sura sig igenom hela intervjun.
- Kommer du ihåg, säger Lasse till Maja, när vi gick på dagis?
Lasse och Maja gick på samma dagis, på avdelningen Brumbjörnen.
Maja tittar undrande på Lasse, men så anar hon vad han tänker på. Och nu är det hon som tycker att det börjar bli lite pinsamt. 
- Ja, men vi var ju så små då, säger hon.
Journalisten böjer sig intresserat fram.
- Berätta! ber han.
- Jo, det var så här, fnissar Lasse, utan att bry sig om att Maja blänger på honom. 
En gång när vi gick på dagis, var vi med om att lösa ett mysterium om fyra försvunna kanelbullar.
Journalisten nickar och antecknar i sitt block. Maja suckar, men så ler också hon åt minnet från dagis.
- Det var jag och Maja och Tove som skulle baka bullar med fröken Britt, säger Lasse. Daniel lyckades också komma med, trots att det inte var hans tur att baka.
Nu skrattar Maja, när hon tänker på Daniel.
- Den dagen tjatade han på fröken Britt, så att hon höll på att bli galen. Daniel var känd för att vara en riktig godisråtta. Så fort det serverades glass eller kakor stod han alltid först i kön, och fröken Britt tänkte väl att Daniel skulle få baka med oss andra.
- Och med Tove var det precis tvärtom, säger Lasse. Hon petade alltid i maten och var jämt sist kvar vid matbordet. Hon var nog lite blyg och längtade mest hem. 
- Brumbjörnen låg på andra våningen, berättar Maja. Vi skulle baka medan de andra barnen lekte på gården.
- Fröken Britt berättade hur vi skulle göra, säger Lasse. Jag kavlade ut degen och Maja bredde smör på den. Daniel och Tove strödde på kanel och socker. Daniel stoppade förstås en stor bit deg i munnen så fort fröken Britt tittade åt ett annat håll.
Journalisten skrattar och antecknar i sitt block. 
- När bullarna var klara tog vi ut dem från ugnen och ställde dem i det öppna fönstret i lekrummet, för att de skulle svalna, berättar Maja. Sedan skulle köket städas.
- Maja diskade och jag torkade av bakbordet, säger Lasse. Då var Daniel plötsligt tvungen att gå på toaletten. Typiskt honom att smita ifrån det tråkiga jobbet. Det gick en lång stund innan han kom tillbaka.
- Aha, jag börjar nog förstå vem tjuven var, säger reportern från Vallebybladet.
- Det tror jag nog inte att du gör, säger Maja hemlighetsfullt. När Daniel kom tillbaka från toan, sa fröken Britt att hon var tvungen att ringa ett viktigt telefonsamtal i personalrummet. Hon lämnade köket och varnade oss för att röra några farliga apparater. Jag minns det så väl, för vi brukade inte få vara ensamma i köket. Men fröken Britt gick inte till personalrummet! Det låg till vänster utanför köket, och hon gick till höger - åt fel håll. Under tiden som hon var borta fortsatte vi att göra i ordning i köket. Alla utom Tove. Hon stod bara och hängde i ett hörn. Men när fröken Britt kom tillbaka, sprang Tove ut från köket. Det var en grej hon skulle hämta, sa hon. Men när hon kom tillbaka så hade hon ingenting med sig.
- När det var färdigstädat i köket, tänkte vi ropa på de andra barnen på gården.
Nu skulle vi fika och äta kanelbullar allesammans, säger Lasse. Då hörde vi ett rop från lekrummet. Maja och jag, Daniel och Tove sprang dit och fick se fröken Britt stå med bullplåten i händerna. "Fyra bullar är borta!" sa hon irriterat och spände ögonen i oss barn. 
- Få se nu, sa journalisten fundersamt och kliade sig med pennan i huvudet. Alla tre hade ju kunnat ta bullarna när de lämnade köket. Men hur skulle ni kunna lista ut vem det var? Ni var ju kvar i köket. Det är ju omöjligt.
Nu suckar Maja, men Lasse fortsätter glatt att berätta:
- Fröken Britt var arg på oss och frågade vem som var den skyldiga. Hon tittade på oss, en efter en, stint i ögonen. Daniel skakade på huvudet och Tove slog ner blicken. "Ingen lämnar det här rummet förrän sanningen kommer fram", sa fröken Britt och satte sig bestämt ner vid ett av borden. Jag tittade på Maja. Hon hade fått en liten rynka mellan ögonen. Jag såg att hon tänkte, så att det knakade.
- Det skulle du också ha gjort! svarar Maja.
Då hade vi kanske inte gjort bort oss så där fullständigt.
Lasse skrattar åt Majas svar. Men nu har journalisten verkligen blivit nyfiken:
- Hur gick det sen? Vad hände? frågar han.
- Först hände det ingenting, säger Lasse.
Daniel tittade suget på bullarna på plåten som fröken Britt hade ställt tillbaka i fönstret. Tove fortsatte att tjura och titta ner i bordet. Så började fröken Britt fråga ut oss. Det blev nästan som ett förhör. "Det börjar med en synål och slutar med en silverskål", sa hon allvarligt. Daniel tittade på henne och förstod nog ingenting. Han undrade säkert vad synålar och silverskålar hade med de goda bullarna att göra. "Nå. fram med det nu! Vem stal bullarna?" sa fröken Britt sedan strängt.
Det var alldeles tyst i lekrummet. Det enda som hördes var de andra barnens lek nere på gården. Det var då Maja tog över förhöret från fröken Britt! "Tre personer har lämnat köket", började hon. "Daniel som gick på toan, Tove som skulle hämta något och fröken Britt som hade ett viktigt telefonsamtal som måste ringas."
- Vänta lite, säger journalisten och tittar i sitt block. De misstänkta var alltså: en sträng dagisfröken, en blyg flicka och en pojke med smak för sötsaker.
- Och fröken Britt såg mycket förargad ut över att vara en av de misstänkta, berättar Lasse. Maja fortsatte sin utfrågning och frågade Daniel varför han hade varit borta så länge. "Jag var på toa", sa Daniel. "Men varför var du borta så länge", fortsatte Maja. "Du kunde mycket väl ha käkat upp bullarna under den tiden du var borta. Alla vet ju hur förtjust du är i godis."
Daniel svarade, att han hade ont i magen. 
Journalisten skrattar och säger, att Daniel säkert hade ätit för mycket deg. Det kan man få ont i magen av.
- Det kunde ju vara så som Daniel sa, säger Maja. Så därför blev det Toves tur att få förklara varför hon var tvungen att lämna köket. "Jag längtade efter Gosan", sa Tove. "Efter vem?" frågade jag. "Gosan - min docka", svarade Tove. "Men ni får ju inte ha med er dockor och leksaker till dagis", sa fröken Britt. "Just det", svarade Tove, "och det är därför jag har Gosan i min ryggsäck, och ibland måste jag gå och prata lite med henne."
- Om man längtar hem hela dagarna, säger journalisten, så kanske det är skönt att ha med sig en docka hemifrån att prata med ibland.
Maja nickar och Lasse fortsätter berätta:
- Sedan var det dags att ta reda på vad fröken Britt hade gjort, när hon lämnade köket, säger Lasse och ler. "Jag skulle ju ringa ett viktigt telefonsamtal", sa fröken Britt. "Telefonen finns ju i personalrummet, och du gick åt andra hållet", svarade Maja. Då rodnade fröken Britt. "Jag ringde inget telefonsamtal", erkände hon till slut. "Då var det alltså du som tog våra kanelbullar!" ropade Daniel. "Fy vad fräckt och så skyller du på oss oskyldiga små barn!"
- Om jag har lärt känna Daniel rätt, säger journalisten, så var det nog de fyra försvunna kanelbullarna som han sörjde, snarare än att han hade blivit misstänkt för att vara tjuv.
Lasse och Maja nickar instämmande.
- Fröken Britt sa att hon hade blivit så hemskt röksugen, säger Lasse. Hon förstod att hon måste berätta sanningen för att komma bort från alla misstankar. "Jag smet ner på bakgården och rökte en snabb cigarett", sa hon. "Det går lätt att kontrollera", sa Maja och luktade på dagisfrökens fingrar. "Hon talar sanning. Det luktar rök om hennes fingrar", konstaterade Maja.
- Men då fick ni ju inte reda på vem som tog bullarna, säger journalisten. Upp till andra våningen nådde ingen utifrån. Daniel hade ont i magen efter allt degätande och satt på toaletten. Tove smet från diskningen, för att hon skulle hälsa på sin docka och fröken Britt tjuvrökte nere på bakgården.
Vem var då den skyldiga?
- Först började alla skylla på varandra, berättar Maja. "Jag tror att det är Daniel som i alla fall har tagit bullarna!" sa Tove. "Han kan inte låta bli en alldeles färsk kanelbulle." "Och jag tror det var fröken Britt", svarade Daniel ilsket. "Jag har nog sett hur mycket hon gillar godis. Hon har alltid en ask halstabletter i fickan på förklädet, och hon bjuder aldrig!" "Det var det fräckaste!" fräste fröken Britt. 
"Skulle jag ha..."
- Så utbröt ett väldigt bråk runt bordet, fortsätter Maja. Lasse och jag tittade på varandra och började tro att vi nog aldrig skulle få fram sanningen om de försvunna bullarna. Så hörde vi plötsligt hur Tove skrattade. Bråket runt bordet avstannade och alla tittade förvånat på henne. Tove pekade mot fönstret där plåten med bullarna stod.